Försenat inlägg igen. Orsaken är en än gång sjukdom. Jag trodde att man skulle kunna bli frisk någon gång men nej, tydligen inte. Det här inlägget kan inte bli allt för intressant dessvärre eftersom att jag inte har varit på skomakeriet på hela veckan.
Trots att så lyckades jag i alla fall jobba halv dag i fredags, samt lördag. Det var tungt med det gick ändå bra, lördagarna går alltid fort eftersom att vi bara har öppet i tre timmar. Det är särskilt kul när man kan vara till hjälp och sälja lite skor till exempel, istället för att behöva fly undan med kommentarer som: tyvärr, jag vet faktiskt inte.
Nu tänkte jag skriva och berätta lite grann om hur det är att vara skomakarlärling 2010. För det första har jag haft en väldans tur att få denna chans, det är så pass få som får en lärlingsplats idag. Jag tycker det är tråkigt då jag anser att man som lärling får en mycket roligare och bättre utbildning om man nu ska jobba inom något av hantverksyrkena. Du får gå med en Mästare som kan yrket utan och innan. Du slipper det tråkiga plugget och all trist teori som när man sitter vid skolbänken.
De flesta i min generation har inget som helst intresse för det jag sysslar med, med undantag för mina vänner så klart. Medan nästan alla äldre som man pratar med om detta lyfter på ögonbrynen och blir jätteintresserade. Det är förmodligen för att de har växt upp på en tid då det var mycket vanligare att vara just skomakarlärling.
Man ser ofta unga killar som mig på stan med väldigt fina kläder, väl matchande och så vidare. Så kollar man på deras fötter och ser genast att där fanns det inte en tanke för fem öre. Ett par slitna sneakers hör inte till ovanligheten. Det skär sig så ofattbart i en kännares ögon. Detta visar återigen att ”medelsvensson” skulle behöva skolas lite i skovärlden.
Så jag hoppas verkligen att intresset för skor i min generation kommer bli större. Hur ska yrket annars kunna leva vidare. Fortsätter det på den här dåliga vägen kommer det att dö ut totalt och det kommer bli skopunkten för hela slanten. Skämt åsido.
Det är många som frågar mig hur det kommer sig att jag just valde skomakarlärling av allt. Jag menar jag är nätverkstekniker i grunden, efter det jobbade jag som säljare i två år, och nu är jag skomakarlärling. Snacka om att hoppa.
Hur som helst så svarar jag så ärligt det går med att jag var inne hos Marcus första gången för att kolla på skor när jag såg skylten: lärling sökes. I detta läge var jag så trött på mitt gamla jobb så jag tänkte varför inte, och på den vägen är det.
Livet är fyllt av möjligheter och mycket bygger på tillfälligheter som det jag nyss beskrev. Det gäller att ta tillfället i akt så att inte möjligheten går förlorad. Vill man någonting så gäller det att kämpa och satsa, det kommer oftast inte och knackar på dörren.
Det blev lite kortare den här gången med. Jag ska fixa det, men det gäller ju att jag frisknar till så att jag kan vara på plats. För att sedan beskriva jobben i denna blogg. På återseende.
/lärlingen