Ta hand om dina randsydda kvalitetsskor

Vad är en kvalitetssko?
      
    

Först och främst måste vi definiera vad som är en kvalitetssko. Många stannar nog vid att tänka lång livslängd = bra kvalitet. Och lång livslängd är sannerligen ett av kriterierna, men jag vill lägga till en mängd andra egenskaper en sko ska ha för att jag ska klassa den som hög kvalitet. För om man bara har livslängd som kvalitetskrav kan jag fixa en sko som håller i 1000 år, om jag får göra den av gjutjärn. Men jag vill att en bra sko, förutom att hålla länge, ska vara mjuk och skön och följa min fot. Den ska vara fullt möjlig att sula och klacka om när sulorna är utslitna. Och när det händer vill jag dessutom att ovanlädren ska vara så bra skick och skorna hela i övrigt, så att det är värt att göra det. Jag vill dessutom att skorna ska vara sköna, allra helst som gjutna efter mina fötter. Jag vill att de ska andas så fötterna känns torra, och jag vill att de ska vara snygga och bli vackrare med tiden och få en snygg patina. För flera av dessa egenskaper måste man offra andra saker. För varje positiv egenskap följer tyvärr ofta en negativ sak, så man behöver förstå poängen med materialval och egenskaper, för att förstå skons begränsningar. T.ex. Jag vill att skon ska vara mjuk och följsam. Därför kan jag inte göra den i järn eller stål. Därmed ger jag upp en del livslängd. Jag väljer istället att göra den av läder. Det är ett oerhört segt och slitstarkt material, som dessutom är mjukt och följsamt och formbart. Läder kommer dock suga åt sig vatten och man vill ofta ha ett visst skydd på skorna. Då kan man måla lädret med en tjock målarfärg som inte är vattengenomtränglig om man vill ha den vattentät. Men då blir lädret mycket hårdare, mindre flexibelt och formbart, och färgen kommer spricka med tiden och där den skavs bort kommer det bli väldigt fult. En sån sko skulle visserligen vara ganska underhållsfri men ha kort hållbarhet, och bara att slänga när den spricker eller blir ful. För att skorna ska bli mjuka, sköna och vackra, väljer jag därför bort den hårda ytbeläggningen som ger ett bra skydd, till förmån för komfort och patina. Då måste jag kompensera för ytskyddet genom att vårda och skydda lädret med lämpliga produkter istället. Vidare vill jag att skon ska andas så fötterna känns torra och sköna. Därför väljer jag ett foderläder med mycket låg ytbehandling, för maximal uppsugningsförmåga. Därmed offrar jag slitstyrka och livslängd på fodret. O.s.v. o.s.v.

Där har vi grundkriterierna uppsatta. Vi vill ha en sko som formar sig efter foten, är mjuk skön och följsam, som åldras vackert med tiden och har en stabil och hållbar konstruktion som håller länge. Men det måste vara lätt att byta ut slitagedelarna, som sulor och klackar. Hur gör man då en sådan sko på bästa sätt?

Jo här kommer konstruktionen in, dvs hur man sätter ihop skorna. Det ska vara på ett sätt som håller över lång tid och på ett sätt som låter mig byta slitagedelar utan att äta av skornas livslängd, så de kan hålla i decennier. Därför är den randsydda konstruktionen den allra bästa. Den låter en skomakare sula om skorna tekniskt sett hur många gånger som helst.

En vanlig sko, hädanefter kallad skoaffärssko, är normalt sett byggd på följande sätt.

Den har tre delar. Ovanläder, bindsula och slitsula. Ovanlädret (billigt läder eller syntetmaterial) limmas fast mot bindsulan, oftast gjord av papper eller något annat tunt billigt material, och slitsulan limmas fast under den och under det invikta ovanlädret. Sulorna är oftast av TR eller PU. Båda är material som sällan låter sig bytas ut, och i de fall det skulle kunna gå att ta bort och lägga på en ny likande sula, släpper oftast ovanlädret från bindsulan när man tar bort sulan, så skon faller isär, eller så är bindsulan i papper redan så upplöst så man inte vågar plocka bort sulan längre, för att inte skon ska falla isär. Bindsulan som är skons ”chassi” så att säga, är oftast i papper. Papper löser upp sig med tiden från fukten som bli i skorna, men för att det inte ska ske för snabbt lägger man alltid i en extra innesula. I något mjukt syntetmaterial för att skapa lite komfort och för att spara så länge som möjligt på bindsulan. Men fukten finns i hela skon så den brukar ändå lösas upp med tiden. Vissa skomärken gör dessutom numera skor utan bindsulor, utan fäster ovanlädret direkt i slitsulan, och då har man inget som håller ihop skon när slitsulan går sönder eller tas bort. Skorna är således omöjliga att sula om, dvs byta sula på. Man kan ibland lägga på en extra gummisula utanpå den gamla när den är nedsliten, och man kan oftast byta ut klacklappen eller bygga upp klacken. Om bindsulorna är i bra skick, de kanske rentav är av läder även om det är ovanligt, och skon har en tidigare sula av ganska enkel typ kan det ibland gå att sula om dem. Men man måste alltid slipa rent gamla limrester från bindsula och invikt ovanläder så det försvinner lite material och låter sig nästan aldrig göras mer än en gång.

Den randsydda konstruktionen skiljer sig en del från den ovan nämnda.


Randen sys fast med en goodyear welting maschine.

En randsydd sko har samma delar, ovanläder, bindsula och slitsula. Skillnaden är att istället för att limma fast ovanlädret mot bindsulan, syr man fast det med en horisontell söm samtidigt som man syr fast ett ca 1,5 cm brett läderband runt hela eller 3/4 delar av skon (rand). Då sitter ovanlädret ordentligt fast mot bindsulan med en söm, och inte med lim som kan släppa. Randen viks ut och en slitsula limmas och sys fast mot randen. Då är alla tre delarna, ovanläder, bindsula och slitsula fastsydda med varandra genom två sömmar. Det innebär att man kan ta bort sulan enkelt och sy på en ny. Och när man sytt i randen så många gånger att lädret är sönderperforerat, går det att byta ut randen också och således nollställa räkneverket. I praktiken betyder det att man kan sula om en randsydd sko, hur många gånger som helst.

Under bindsulan fyller man hålrummet med kork, som tillsammans med läderbindsulan gjuter sig efter bärarens fot, och ger ett perfekt fotavtryck. Det gör att tryckpunkterna under foten avlastas. Är skorna dessutom väl utprovade för perfekt passform får man även ett behagligt håfotsstöd, och därmed en ortopediskt korrekt sko, utan extra inläggsula.

P.g.a. läderbindsulan och den sydda konstruktionen, blir en randsydd sko mycket stabil och hållbar, och oftast värd att serva när slitdelarna, klack, sula och bakfoder behöver bytas.

P.g.a. att man kan byta sula hur många gånger som helst på en randsydd sko, är det enda sättet att göra slut på den, att skada något som ej är utbytbart, som t.ex. ovanlädret, fodret och bindsulan. Tekniskt sett går det naturligtvis att byta bindsulor och foder också, men det är oftast så dyrt att prisvärdheten försvinner.

Så om man använder skorna så att inte foder och bindsulor förstörs, vårdar dem väl och servar dem i tid, kan de hålla i flera decennier. Förutsatt naturligtvis att materialen är av högsta kvalitet. Därför bör man aldrig köpa billiga randsydda skor, som har sämre ovanläder och sämre material generellt. För när det är dags att sula om skorna, behöver resten av skon vara i så bra skick, att de kan hålla 10 år till, eller vad det nu kan ta att slita ut en sula.

Användning av skor. Skons begränsingar.

Långt före vi börjar prata om vilka produkter man använder för att vårda lädret med, behöver vi prata om skons begränsningar och hur man använder dem utan att förstöra dem.

Eftersom sulor går att byta hur många gånger som helst, är nyckeln till evigt liv (så att säga) att inte äta för snabbt av livslängden på ovanläder, foder och bindsulor. Dvs de delar som inte går att byta ut. Ovanlädret överlever genom att man vet vad det tål och använder det och behandlar det därefter. 

Vi börjar med bakkappor och tåhättor.

I de flesta randsydda skor finns det stabilisatorer i hälen och vid tån för att skorna ska hålla formen år efter år. Hälen på skon ska greppa om foten så skon följer med och är bekväm. Tåspetsen ska behålla sin vackra form år efter år. Tåhättan är oftast i något thermoplastiskt material. Dvs en plast som blir mjuk och formbar vid uppvärmning och stelnar när det svalnar. Thermoplast är nästan helt oformbart när det väl svalnat så de brukar kunna hålla väldigt länge utan problem. Men de kan knäckas och bucklas av yttre våld, eller om någon trampar en på tån. Jag ser ibland även tåhättor som viks när man böjer skon för mycket, som t.ex. går ner på knä för att knyta skon. Har du en lång läst och viker foten i gångvecket kan vissa sämre tåhättor vikas och ge gångveck som man aldrig blir av med. För när en tåhätta deformerats går det inte att laga den. Den måste bytas, eller på sin höjd värmas upp och svalna igen på orginallästen. Och det är i princip omöjligt att göra till en rimlig peng, om orginallästen ens finns tillgänglig. Men generellt är tåhättorna inget stort problem.

Bakkapporna däremot ser jag väldigt ofta förstörda. Bakkapporna kan göras i plast, fiberplatta eller läder. Läder används i princip endast i bespokeskor, dvs helt specialgjorda skor specifikt åt en kund. Skofabriker använder alltid fiberplatta eller plast. Fiber är ett läderderivat. Läderslipdamm och lim hårt ihoppressat till lämplig form. Det har lädergenskaper, såsom att det kan forma sig lätt efter bärarens häl. Och det håller styvheten bättre än läder som mjuknar med tiden. Men fiberkappor kan lätt knäckas och brytas. Ta därför alltid på dig skorna försiktigt när du kliver i med hälen. Använd gärna skohorn för att guida hälen och se till att skorna är väl uppknutna, och knyt dem efteråt. Om man ”spränger” på sig skorna med skohorn utan att knyta upp dem, kommer man snabbt förstöra både bakkappor, foder och ovanlädret. Det kommer bli uttöjt och i värsta fall spricka. Pressa aldrig i fötterna i ett par skor. Lirka hellre försiktigt. För hård belastning på bakkappan ovanifrån kommer bryta fibrerna i bakkappan. Tillslut spricker den eller smulas sönder. Då slits bakfodret ut snabbare och skorna tappar sitt ”clip” mot hälen, dvs de vidgas och blir sladdriga. Knäcks de horisontellt tappar skaften helt sin stabilitet och kan rent av gå sönder rakt genom både foder och ovanläder.

Bakkappor i plast är helt oformbara och kommer aldrig att kunna gå in sig efter foten. I gengäld kan de hålla stabiliteten bättre om de är tillräckligt bra. De kan vara lite mjuka och sviktiga, men de har inget "minne” som läder har. Samma försiktighet gäller med plastbakkappor. Knäck dem inte, för när de går av blir det en vass plastkant som kan skära hål på fodret.

Trampa heller inte av dig skorna genom att trampa ena skon mot den andres här för att hålla fast den. Knyt upp skorna ordentligt så de går lätt att ta av. När man trampar på andra hälen kan man knäcka bakkappan. Detta och slarv med uppknytning är de allra vanligaste anledningarna till att bakkappor knäcks. Så var lite försiktig när du tar på, och av, dig skorna.

Bakkapporna går att byta, men inte många skomakare gör det, och det kan vara dyrt. 

Foder och bindsula.

Här kommer vi egentligen till nyckelfrågan kring lång livslängd.

När man säger att läder andas, betyder det inte att fotsvetten dunstar bort genom ovanlädret eller sulan. Det betyder att fodret och bindsulan suger upp fukten från fötterna. Men till slut är lädret mättat av fukt och skorna måste tillåtas att torka ordentligt. Det tar ofta upp till 2 dagar om de blivit mättade av en hel dags användning. Därför är det klokt att alltid låta skorna vila 2 dagar mellan varje användning. För att ge dem möjlighet att torka ordentligt. Får de inte det, förblir skorna fuktiga över lång tid, av fotsvett med salt i som torkar ut lädret och gör det hårt, vasst och till slut spricker det. Dessutom slits blött läder mycket snabbare än torrt, så det första tecknet på överanvändning brukar vara att man sliter hål på bakfodret i förtid, och att lädret mörknar, hällappen blir hård och krullar ihop sig. Händer det vet du att du överanvänder skorna. Låt dem vila oftare och längre i så fall.

När läder torkar vill det gärna dra ihop sig. Därför bör man ha skoblock i skorna när de torkar så de spänns upp och inte drar ihop sig vid gångvecket. Eftersom man saboterar en del av luftcirkulationen när man stoppar i ett skoblock är det lämpligt att ha ett skoblock i opolerat trä, så blocket kan hjälpa till att ta upp lite av fukten i alla fall. En myt som cirkulerar på nätet är att man har cederblock för att torka skorna, men det har jag svårt att tro stämmer. Det bästa sättet att torka skor vore att lägga dem på sidan och sätta en fläkt att blåsa rumstempererad luft på dem. Men eftersom lädret drar ihop sig när det torkar, väljer vi att sätta i ett par block istället, vilket förlänger torktiden, men håller skorna snyggare över tid. Dessutom minskar gångvecken så det blir färre sprickor, och det blir mycket lättare att komma åt och vårda lädret i gångvecken. Att slarva med skoblock är ett bra sätt att halvera livslängden på skorna. Återigen en bra och en dålig sak. Livslängden ökar, men torktiden ökar också, så man behöver ha fler skor.

Tumregeln säger att man ska använda skorna max var tredje dag, men egentligen räcker det med att de torkar ordentligt. Har du väldigt lite fotsvett, bara använt skorna 4 timmar på förmiddagen, räcker det kanske mer än väl med 1 dygn. Poängen är att skorna får torka helt och hållet. Stick in handen i skorna och känn efter. Känns den sval har den nog lite fukt kvar i sig, men känns den kruttorr och rumstempererad har den nog hunnit torka.

Att inte låta skorna torka tillräckligt mellan användningarna är således att betrakta som överanvändning och kommer att börja äta livslängd på skorna ordentligt.

Allt eftersom dagen går absorberar skon upp mer och mer fukt från fötterna. Förr eller senare kommer lädret bli mättat och blött, och då börjar det slitas snabbare. Beroende på temperaturen runt omkring och hur mycket man svettas om fötterna kan detta variera väldigt mycket. Men långa dagar kommer ofta kunna resultera i att lädret blir mättat så alltför långa dagar, under långa perioder är också att betrakta som överanvändning. Har du möjlighet att byta skor efter halva dagen, är det helt perfekt.

För att sammanfatta kan man säga, att om skon är av tillräckligt hög grundkvalitet, är överanvändning nästan det enda sättet att göra slut på skorna. Och då inte p.g.a. att de är faller i bitar och inte går att använda längre, utan för att de inte går eller är värda att laga längre.

Och nu kommer vi till nästa sak. Det jag nyss nämnt var ju fukt inifrån, dvs från fötterna. Skorna kan ju mycket väl bli blöta utifrån också, och då bör man vara lite mer vaksam. Eftersom läder – speciellt om det inte är tillräckligt impregnerat – suger åt sig vatten, och även ränder och mellansulor är av läder kan skorna bli ordentligt blöta även utifrån. Med tiden kan limfogar släppa mellan slitsulan och mellansulan eller mellan rand och mellansula. Då kan vatten tränga in där väldigt lätt, men det kan bli mycket svårt att torka eftersom det nu är inuti skon. Har skorna således blivit ordentligt blöta skulle jag ställa dem med rumstempererat med en fläkt i en vecka. Kanske dessutom ta ut skoblocken efter någon dag och lägga dem på sidan. Annars kan det bli vatten kvar inuti skorna under lång tid, vilket kan förstöra dem väldigt snabbt.

Service och reparation.

Allt efter som man använder skorna kommer de slitas. Primärt på sulor och klackar, men även fodret vid hälen (bakfodret) slits ofta. Vi skomakare pratar ofta om skoreparationer, men när det gäller randsydda skor är det mycket oftare service det gäller. Byte av slitagedelar, sulor, klackar och bakfoder. Tumregeln är, att serva dem så snart det är dags. Ju längre man går med dem efter de tagit slut, desto mer förarbete kan krävas och desto dyrare blir det. Och snart kan de vara omöjliga att serva eller kräva stora reparationer, eller bli så dyrt att det inte längre är lönt att laga dem. Det optimala är att serva dem precis innan det blivit hål på sulan eller bakfodret, och precis innan klacklappen är nedsliten till basen.

Sammanfattning.

En tillräckligt bra sko som t.ex. en Crockett & Jones som används perfekt inom ramarna för vad den klarar av, dv.s. aldrig överanvänds, vårdas väl och servas i tid, kan i teorin hålla en mansålder, eftersom slitdelarna: sulor, klackar och bakfoder alltid kan bytas eller servas. Långt innan man börjar fokusera på själva skovården, är det alltså viktigt att förstå det jag just pratat om. Det här betyder ju att man behöver ha många par skor, så man alltid kan låta skorna torka ordentligt.

Tack för att du läst.

/Skomakarmästare Marcus Davidson